Och makten och härligheten

Av Kristofer Wåhlander

Och makten och härligheten


Det sägs att det i det gamla Rom fanns en general som fick åka genom staden likt en gud. Han hade vunnit en stor seger och senaten hade gett honom rätten att fira den. Han stod i en vagn dragen av hästar, i purpurmantel och med en lagergren i handen. Folket trängdes längs gatorna och ropade hans namn. Fångar och byte gick framför honom i kortegen och musikerna spelade.

Bakom honom, enligt legenden, stod en slav. Hela färden igenom lutade denne sig fram och viskade i generalens öra. Orden han yttrade känner vi till från Tertullianus, som skrev omkring år 200: ”Respice post te! Hominem te memento!” Se dig om. Kom ihåg att du är en människa. Genom åratal av återberättande har orden blivit hårdare: ”Kom ihåg att du en dag ska dö.”

Hur det verkligen gick till vet ingen, men sägnen har överlevt i nästan tvåtusen år och jag tror att det beror på att den träffar något vi känner igen.

Sic transit gloria mundi

Och det var inte bara det gamla Rom som byggde in den här typen av påminnelser i sina ceremonier. Vid påvekröningarna stannade kröningsprocessionen regelmässigt upp tre gånger. Framför den nyvalde påven brändes en tott lin, som flammade upp och var borta på några sekunder, medan det sades: ”Sic transit gloria mundi.” Så förgår världens härlighet. Detta gjorde man i hundratals år. Orden är belagda från 1409 och seden levde kvar långt in på 1900-talet.

Men den som får makt idag har sällan någon runt sig som säger det obekväma - och ju mer jubel vi får, desto svårare blir det att höra.

Nu tänker vi kanske att det här gäller andra människor med makt, de som styr över hundratals människor och sitter i ledningsgrupper. Men makten behöver inte vara stor för att påverka. Den som är första linjens chef bestämmer över scheman, bedömer prestationer, sätter lön och påverkar vem som får utbildning, nya arbetsuppgifter etc. Och medarbetarna läser sin chef betydligt noggrannare än chefen läser dem. Många chefer är själva medarbetare, har chefer över sig, och underskattar lätt sitt inflytande över dem som arbetar under dem själva.

Riggat Monopol

För några år sedan berättade socialpsykologen Paul Piff, i ett föredrag på TEDx, om ett experiment från Berkeley som jag tänkt på många gånger sedan dess. Mer än tvåhundra personer, främmande för varandra, kom till deras labb för att spela Monopol. Genom att singla slant avgjorde man vem som blev den ”rika” spelaren, som fick dubbla startpengar, dubbel lön varje gång den passerade Start och fick slå med två tärningar i stället för en. I femton minuter filmades de med dold kamera, och skillnaderna var tydliga. De rika spelarna blev högljuddare, smällde pjäsen i brädet när de flyttade den och visade fler tecken på dominans och firande. Vid sidan av brädet stod en skål med Pretzels, och de rika spelarna tog för sig mer av dessa, trots att några anade att skålen var ett test. Några av de rika spelarna ropade att de hade pengar till allt och en av dem sa att han i stort sett var orörbar. Det såg ut som om de trodde att ingenting kunde hända dem, nästan som om de var odödliga.

Jag ska vara ärlig med att jag känner till experimentet främst från Piffs föredrag och inte har hittat någon vetenskaplig artikel om själva Monopolspelet, och att andra delar av Piffs forskning har fått kritik. Men jag tror ändå att vi känner igen mönstret. Jag har sett det vid möten, i korridorer och, om jag ska vara ärlig, ibland hos mig själv.

Vår syn på omgivningen förändras när vi får makt

Forskare har försökt förstå vad som händer. I ett av de mest talande experimenten, som Adam Galinsky och hans kollegor publicerade 2006, fick deltagarna först minnas en situation där de haft mycket makt eller en situation där de haft väldigt lite makt. Sedan ombads de rita bokstaven E på sin egen panna. De som tänkt sig in i en maktfylld situation ritade oftare bokstaven så att den var läsbar för dem själva men spegelvänd för alla andra. De som tänkt tillbaka på maktlöshet ritade den så att omgivningen kunde läsa den. Ibland undrar man verkligen hur forskare lyckas komma på sådana metoder. Det är en liten handling, men den visar hur lätt perspektivet glider när vi känner oss starka. Det är en enskild studie, och forskningen på området är inte entydig, men den fångar något många av oss känner igen.

Psykologen Dacher Keltner har lanserat en tes om att vi får makt genom att göra livet bättre för människorna omkring oss, med samarbete, generositet och intresse för andra, men att makten sedan har en tendens att försvaga just de förmågor som gav oss den.

Nu ska vi öööövaaaa!

Så vad kan vi göra? Jag tror att ödmjukhet är något vi behöver öva på, och att det går att göra konkret. Vi kan till exempel fråga våra medarbetare vad som är svårt att säga till oss, och ta emot svaret utan att försvara oss. Vi kan be om den feedback som är obekväm. Vi kan fundera på vilka slantsinglingar vi själva fått fördelar av - de tillfällen där någon gav oss en chans som vi kanske inte helt förtjänade eller vi bara hade ren tur. Vi kan också ge bort beslut vi inte själva behöver fatta. Och vi kan skaffa oss en slav på vagnen: någon som både har tillåtelse och mod att viska något obekvämt.

Slavens ord är aktuella än idag

Kanske har slaven aldrig funnits på riktigt, men det han viskade, och det som linet i påveprocessionerna visade, är lika sant nu som då. Vi är människor och ingen position varar för alltid. Och titeln följer inte med när uppdraget tar slut. Forskningen ger stöd åt det som de gamla visa mästarna redan anade. Vi fick vårt ansvar för att vi visade ansvarstagande, samarbete och social kompetens, och för att någon gav oss chansen. Det är dit vi behöver återvända när vi märker att vi börjat prata lite högre, tar för oss av Pretzelskålen och tappar perspektivet på hur andra har det.

Krönikor som gör skillnad för dig som gör skillnad

Få nya idéer och perspektiv på dagens ledarskapsutmaningar.

Stärk ditt ledarskap med hjälp av tankevändare, nya insikter, samt upplysning om vanliga misstag.
‎

Tillbaka till krönikor

"Varför ska vi behandla oss själva annorlunda än vi skulle behandla våra bästa vänner? Varför ska vi vara elaka mot oss själva när de som vill oss väl inte är det?"

Prenumerera på vårt kunskapsmail

Fyll i formuläret nedan för att få månatliga kunskapsmail om ledarskap.