‎När jag var ung och dum

Det vred sig i magen på mig när hennes höga Giss bara totalfallerade – och det hände gång på gång på gång. Jag såg hur hon krympte ihop på sin stol och blev bara mindre och mindre. Men jag hade fått lära mig under min utbildning att det alltid är dirigentens fel, vad som än händer i orkestern.

Jag hade fått i uppdrag att dirigera en symfoniorkester i Danmark och Tyskland och ett av mina absoluta favoritstycken, Mussorgskijs Tavlor på en utställning, var med. Och inte nog med det. Vi skulle göra det på en turné med 16 konserter.

I stycket finns det ett tubasolo som är alla tubaisters stora dröm att få spela – men det kan också bli en mardröm. Som tubaist har man inte många chanser att briljera utan får ofta spela pom-pom-bas i några takter och sedan får man sitta och räkna pauser tills det är dags att komma in igen. Men i Tavlor på en utställning finns en sats, Bydlo, där tubaisten har ett långt och vackert solo med sex stycken höga Giss – en mycket svår ton att ta på tuba.

Jag hade lärt mig hela stycket utan och innan och var helt förberedd på när solot skulle komma. Tubaisten var en vikarie som var i början av sin karriär och var beroende av att göra ett bra jobb för att få fler uppdrag. Jag ville vara det bästa stöd man kunde tänka sig för henne och jag gjorde allt jag hade fått lära mig under min utbildning. Jag visade tydligt när det var dags för hennes insats, jag andades med henne, hade ögonkontakt och gav henne den plats hon skulle behöva för att kunna sätta solot. Ändå fallerade de höga tonerna, gång på gång på gång. Jag såg hur ledsen hon blev och jag mådde själv fysiskt illa av hela situationen.

Jag pratade med henne efter konserterna och hon bad om ursäkt. Jag menade att hon inte behöver be om ursäkt – fel kan vi alla göra – och frågade istället vad jag kunde göra som ledare. Hon hade inget svar utan tyckte istället att hon skulle öva mer. Men jag kunde inte släppa det där.

Så kom jag att tänka på ett avsnitt ur världssångerskan Birgit Nilssons memoarer. Hon skrev att hon skulle ta sitt höga C vid en av höjdpunkterna i en opera. Dirigenten var med henne hela tiden men hon hade problem att sätta sin höjdton ändå. Till slut bad hon honom att inte titta på henne vid det avgörande ögonblicket. Han vände sig mot stråkarna istället och då satt Birgit Nilssons höga C perfekt.

Jag bestämde mig för att prova samma sak här. När tubasolot närmade sig vände jag mig mot cello och kontrabasar för att istället mana på dessa och skapa en tydlig grund för tubaisten att bygga sitt solo på. Då kom höjdtonerna som ett brev på posten. Vilken lättnad det var, både för henne och för mig.

Jag har funderat över den här situationen väldigt mycket. Var var det egentligen jag fallerade som ledare? Jag ville så väl, jag gjorde allt jag fått lära mig att man ska göra och ändå blev det fel – gång på gång på gång.

Med efterklokhet kan jag konstatera att jag misslyckades med att få henne att känna sig kompetent. Det tydliga stöd jag gav henne, mitt skolboksliknande agerande, gjorde bara henne nervös och på sätt och vis visade jag faktiskt att jag inte litade på hennes förmåga.

Känslan av kompetens är en av de viktigaste byggstenarna för att göra ett bra jobb och för att känna motivation. Vi behöver känna oss kompetenta för att trivas och för att prestera. Hur känslan av kompetens ska uppnås är olika för olika människor. Några vill ha ett leende, andra vill få beröm, någon vill utmanas och andra vill bara bli litade på. När jag gav så mycket fokus åt henne kände hon istället en osäkerhet. Men när jag vände mig mot de lägre stråkarna och manade på dessa så gav jag henne mitt förtroende och byggde också en starkare grund för henne att göra sitt jobb på. Det var precis vad hon behövde.

Jag har använt denna lärdom många gånger när jag varit ute på arbetsplatser i både offentlig och privat sektor. Vi människor behöver känna oss kompetenta och det är nog ocskå den byggsten som varierar mest mellan olika människor. Vi behöver olika saker av vår omgivning för att få denna känsla och jag försöker därför ständigt att få en bild av vad just personen jag jobbar med behöver.

I mitt eget fall vill jag bara bli lämnad i fred för att känna mig kompetent. Då upplever jag ett förtroende och det är viktigt för mig.