I höstas återvände jag till scenen som dirigent efter ett längre uppehåll. Jag har faktiskt ännu inte hunnit landa efter den produktionen eftersom jag därefter direkt kastades rakt in i mitt ledarskapsbolag där många saker väntade på mig sedan jag varit borta. Det finns hur mycket som helst att skriva om mina känslor kring återkomsten men jag tänker att denna artikel ska innehålla saker som ni kan ta med er till era arbetsplatser. Därför ska jag hålla mig till själva produktionsprocessen.

En extrem produktion
Denna produktion var nog en av de mer extrema jag gjort. Det kan tyckas konstigt för vi befann oss på en helt vanlig scen i ett helt vanligt, men nybyggt, konserthus. Tidigare har jag gett konserter i logar, lador, torg, arenor – ja på de mest konstiga ställen. Så på vilket vis var då denna konsert extrem?

Jo, vi bestämde oss för att framföra Beethovens 9:e symfoni med minimal repetitionstid. Jag har gett många konserter med väldigt lite repetitionstid, ibland har vi bara träffats på morgonen och sedan gett konsert någon timme senare. Men här handlade det om ett jättekomplicerat mastodontverk med mer än 100 personer inblandade, förutom andra stycken som också måste sitta som en smäck.

Vi träffades för första gången på tisdagen innan konserten som var på lördagen. Första repetitionen var det bara jag och orkestern. Därefter träffades jag och kören på onsdagen. Jag, orkestern och kören träffades på fredagen och på lördagen, några timmar innan konserten, kom solisterna. Mer än så sågs vi inte. Varje gång vi träffades hade vi ungefär tre timmars effektiv repetitionstid förutom på konsertdagen då vi bara hade två timmar till vårt förfogande. Inga problem, om det inte hade varit just Beethovens nia – en symfoni som han skrev när han var helt döv och som är skitsvår för både orkester, kör, solister och även för mig som ska hålla ihop allting.

Nej, nu har jag gnällt färdigt – eller rättare sagt, jag gnäller inte – det vore väldigt korkat för det var jag själv som valde att göra just den symfonin på de villkoren!

Såhär tänkte jag och såhär blev resultatet:
Om vi ska göra denna enorma transformation – från att aldrig ha spelat symfonin tidigare till att framföra den inför publik på bara några dagar – så måste jag arbeta med en enorm tillit. Det finns i princip inget annat sätt att få med allting på, mer än att varje musiker själv tar ansvar för sina insatser. Jag var, kanske för första gången, jättetydlig med att musikernas egna insatser var det som räknades och att jag förväntade mig att de själva fattade viktiga beslut om hur de skulle spela. När de ställde frågor svarade jag ofta: "Det är viktigare för mig att du är en del av den kreativa processen än att det blir exakt som jag föreställer mig symfonin." eller "Vi gör hellre detta tillsammans än på mitt sätt."

De var faktiskt inte helt vana vid det.

Men utifrån denna process gick massor av musiker igång och började lösa de problem som dök upp.

Varför blev det inte kaos i orkestern?
Kaos uteblev av tre skäl:

Det första är att Beethoven redan gett oss ritningen – det är svårt att gå utanför hans ramar utan att det slutar vara hans symfoni. Noterna visar precis hur musiken ska låta och utgör ett tydligt ramverk för vad vi ska producera tillsammans.

Det andra är hierarkin i orkestern. Jag vet att det inte är inne att prata om det i Sverige, men det ger en tydlighet som faktiskt fungerar utmärkt under tidspress. Konsertmästare, stämledare och orkestermusiker vet exakt vem som bestämmer vad, och detta sparar en enorm massa tid.

Och det tredje är helt enkelt min egen närvaro – jag leder orkestern i realtid, med mitt dirigerande, vare sig jag vill eller inte. Och jag sätter ramarna genom att peppa, stötta och inspirera oavbrutet. Att jag som ledare är på plats under hela skapandeprocessen är en viktig faktor som inte ska underskattas. Och då menar jag inte min egen betydelse utan betydelsen av en närvarande ledare.

En problemlösningsmaskin
Hela orkestern förvandlades till en problemlösningsmaskin där olika undergrupper drog igång, kontrollerade med varandra och kommunicerade ut lösningar till varandra. Mitt arbete gick ut på att överse detta snarare än att detaljkontrollera det. Musikerna var verkligen fantastiska att ha att göra med – och det kändes som att de tyckte det var skitkul.

Många har frågat mig i efterhand om mitt arbetssätt. Det naturliga, vid en sådan situation, vore att göra en plan, tydligt kommunicera ut exakt vad som behövs, förklara att det inte finns tid att diskutera och sedan bara implementera. Problemet är att en sådan lösning inte föder motivation och kreativitet. Det är döden i grytan att arbeta under ett sådant ledarskap. Musikernas glöd är min absolut viktigaste resurs och det får man aldrig glömma.

Risk vs reward
Lösningen jag valde tar väldigt mycket större risker men har en kraftig fördel. Varje gång det dyker upp en ny situation löses den av musikerna själva – oftast av någon stämledare, men det finns också många individuella beslut som varje musiker fattar. Det ökar också motivationen hos varje enskild individ eftersom de känner sig mer värdefulla och vi äger skapandeprocessen tillsammans.

Om jag istället hade planerat allt i minsta detalj och kommunicerat ut detta, så skulle det ändå dykt upp situationer som ingen förutsett. Dessa måste lösas och då kommer alla vända sig till mig – som går under för att jag inte hinner lösa allt på den korta tiden vi har.

Vad skulle jag ha gjort annorlunda?
Nu har jag bara berättat om hur förträfflig jag är men det blir liksom inte trovärdigt – jag är ju bara människa. Så vad skulle jag ha velat göra bättre?

När man arbetar under sådan tidspress så finns det delar av musiken som man inte hunnit täcka in själv. Jag har för vana att nästan alltid dirigera utan noter. Denna gång använde jag noter vid flera tillfällen. När jag tittar i mina noter slutar jag att kommunicera med orkestern. Om jag hade kunnat göra om konserten och dess förberedelser så vore detta det jag skulle ändrat. Som tur var hade jag lärt mig alla viktiga passager utantill men det finns absolut ställen jag tror skulle blivit bättre om jag hade kunnat helt fokusera på orkestern och sångarna.