Ibland drar jag mig till minnes en händelse som verkar obetydlig men som faktiskt präglat min syn på ledarskap.

För mer än 20 år sedan skulle jag göra min debut i Stora filharmoniska salen i S:t Petersburg. Jag var bara 28 år och såg väl knappast ut som den typiske dirigenten som brukar intaga den salen till vardags. Vi skulle göra Händels Messias som är ett stort verk för orkester, kör och fyra solister. Jag hade lagt ner ett enormt arbete på att förbereda musiken – allt från stråkföring (hur stråkmusikerna ska hantera sin stråke), dynamik (på den tiden skrev man sällan i noterna huruvida musiken skulle vara stark, svag, tilltagande eller avtagande i styrka) till det glädjefyllda budskapet i musiken.

Jag förberedde mig också tekniskt och detta var verkligen det största uppdrag jag hade fått då. Jag måste erkänna att jag var skitnervös!

När repetitionerna väl började så förstod jag snabbt att jag hade fantastiska musiker till mitt förfogande. Stråkföring och dynamik satt som en smäck redan tidigt i repetitionsarbetet och mitt stora fokus kunde gå till musikens budskap. Vi pratade mycket om vad texterna innebar, vad de berättade och vad de symboliserade. Jag kände att kören var otroligt skicklig men de sjöng inte med den glädje och det eftertryck jag var ute efter. Däremot hade de suveräna röster och en brilliant teknik vilket jag också berättade för dem många gånger samtidigt som jag efterfrågade gnistan och glädjen. Efter en av repetitioner var det en av körsångarna som hängde kvar i repetitionslokalen. När våra blickar möttes sa han ”Det finns ingen som berömt oss så mycket som du”. Jag tyckte att det var märkligt för det var en otroligt bra kör och jag tänkte att de förmodligen är vana vid beröm. Så jag frågade vad han menade. ”De andra fokuserar bara på det som måste förbättras”. ”Ja, men det gör jag också” sa jag men menade berättade samtidigt att jag inte bara ska fokusera på det som måste förbättras, jag måste också berätta om allt som är bra. Detta var de inte vana vid. Det blev inte en mycket längre konversation än så. Men sångarna sjöng med mer och mer gnista och jag fick mer och mer respons från orkestern allt eftersom repetitionsarbetet fortgick.

Konserten närmade sig och jag var riktigt nervös. Det var inte på något vis en perfekt debutkonsert men glädjen som både jag och musikerna förmedlade till publiken kommer jag aldrig att glömma. Efter konserten fick jag skriva autografer till allt från små barn till gamla tanter - en ganska märklig känsla för en ung svensk oerfaren dirigent.

När jag var klar med detta såg jag att killen från kören stod och väntade på mig. Vi växlade några ord och han tackade så mycket för en stor upplevelse. Till slut utbrast han på klingade engelska – ”I could see the light!”.

Jag har funderat på denna händelse många gånger. Det är en till synes obetydlig händelse som fått stor signifikans för mig och mitt ledarskap. Den fick mig att förstå att den repetitionmodell som jag fått lära mig (säg instrumentnamn, sedan taktnummer eller repetitionsbokstav och därefter vad som är fel) är helt oanvändbar om man vill skapa glöd i musiken. Musikernas glöd är ju min viktigaste resurs. Det är bara när de ger gärnet som det blir stående ovationer.

Om man som ledare bara fokuserar på det som behöver förbättras så är det knappast ett ledarskap som främjar glöden i arbetet. Och så är det med allt ledarskap – inte bara inom musiken.

Vill vi att människor ska ge gärnet och kämpa för det vi ber dem om så måste vi också visa dem hur viktiga de är. Vi behöver berätta för dem att de är betydelsefulla och att det är deras insats som gör skillnad. Om vi bara fokuserar på det som vi vill förbättra så kan vi inte förvänta oss att de ska arbeta med glöd.

Jag har i tidigare brev skrivit om John Gottmans läskigt träffsäkra profetior och hur de är relevanta på ett modernt ledarskap. Vill vi att ett förhållande ska hålla behöver vi ge väldigt mycket mer positiva återkopplingar än negativa – och det är lika relevant i ett medarbetar-chef-förhållande.