Här ska jag dela ett misstag jag gjorde som chef. Det hände under pandemin när jag var chef för en kulturskola, och det gav mig en rejäl tankeställare om mitt ledarskap.

Under den här perioden såg jag så många kollegor inom kulturvärlden och föreläsarbranschen kämpa hårt. Människor som plötsligt stod på bar backe, fick sälja sina bilar, ja rentav sina boenden och flytta hem till anhöriga eftersom alla försörjningsmöjligheter försvann. Jag hade turen att ha en månadslön och ekonomisk trygghet – så pressen kom från en helt annan riktning. Allt jag och mina medarbetare gjorde granskades från olika håll, av människor med helt olika intressen och förväntningar.

Det var i alla fall dags för utvecklingssamtal och jag skulle träffa alla medarbetare. De som bokade på lunchtid blev bjudna på arbetslunch, övriga fick kaffe eller te. Och ja, jag var både vaccinerad och hade haft sjukdomen så jag var inte rädd för smittrisken.

Jag minns särskilt ett av dessa samtal. En lärare hade bokat lunchmöte så jag bjöd på en god måltid på mitt kontor. Vi hade ett långt och jättetrevligt samtal och pratade om allt från medarbetarens trivsel till hur han ville utvecklas. Jag frågade vad jag kunde göra som chef för att hans arbete skulle bli bättre. Efter lunchen erbjöd jag mig att köra honom till skolan där han skulle undervisa – något han verkligen uppskattade.

Vilken förträffligt schysst chef jag var!

Men precis när han skulle kliva ur bilen hände det som fick mig att inse min stora tabbe. Han vände sig mot mig och frågade:

- Kristofer, är du nöjd med mitt arbete?

Vi hade alltså haft en hel lunch och en hel bilresa på oss, mer än en timme totalt, och på denna tid hade jag som chef inte återkopplat en enda sekund om hans prestation.

Jag hade i min enfald förmodligen trott att mitt behandlande av medarbetaren – lunchen, skjutsen, det trevliga samtalet – skulle vara bekräftelse nog. Men mitt agerande säger bara något om mitt arbete som chef, inte om medarbetarens arbete.

Och här finns fallgropen: Vi tror att medarbetarna "känner" vår uppskattning genom hur vi är mot dem. Men forskningen visar något helt annat.

I en förstudie vid Kungliga Tekniska Högskolan lät ett forskarteam filma 63 olika chefer. Cheferna uppskattade själva att de använde 40 % av sin mötestid till att ge feedback till sina medarbetare. Men när forskarteamet analyserade filmerna var den sanna siffran 0-2 %.

Skillnaden är slående, men när jag tänker tillbaka på min egen tabbe är jag inte ett dugg förvånad.

Vi ledare får aldrig ta för givet att medarbetarna känner vår uppskattning om vi inte uttrycker den. Det är så lätt att arbetet bara flyter på utan att vi uppmärksammar deras insatser. Vi behöver bli mycket bättre på att ge kontinuerlig feedback, uppskattning och konkret återkoppling – snarare än att bara bjuda på luncher, presenter och julbord.

Så här är min utmaning till dig: Nästa gång du träffar en kollega eller medarbetare, fråga dig själv – har jag sagt något konkret om deras arbete? Inte bara varit trevlig, utan faktiskt berättat vad jag uppskattar?